Utbildning är ingen dans på rosor

Sverige måste upp ur sandlådan. Alla måste inse att kunskap frodas genom hårt arbete och eget anvar. Den enskilde högskolestudenten har också ett eget ansvar, skriver Benny Lindholm och Hanna Håkansson.

Den senaste tiden har diskussionen gått het om högskolenybörjarnas kunskaper. Lärarna hävdar att studenterna kan för lite och Sveriges Förenade Studentkårer menar att det är lärarna som är dåliga.

Ingen diskuterar dock den bakomliggande orsaken – flumskolan och den snabba utbyggnaden av högskoleväsendet.

Strax efter årsskiftet (UNT Debatt 2/1) slog nio lärare i historia vid Uppsala respektive Linköpings universitet larm om bristande kunskaper i svenska hos sina studenter. Studenterna påstods ha ett oerhört begränsat språk och dålig ordförståelse.

Artikeln följdes upp av Ebba Lisberg Jensen, som på Sveriges Universitetslärarförbunds hemsida hävdade att studenterna har en inlärningsförmåga som kan jämföras med en 13-årings.

Från studenthåll slår man dock föga förvånande ifrån sig kritiken. Sveriges Förenade Studentkårer (Metro 21/3) menar att det är lärarna som är dåliga och allt skulle lösas om det satsades mer resurser på lärarnas pedagogik.

Ännu ett skyttegravskrig gynnar inte svensk utbildningskvalitet. I stället borde alla parter inom utbildningsväsendet reflektera över vilka brister som behöver åtgärdas. Liberala studenter ser framför allt tre åtgärder som avgörande:

Gör upp på allvar med flumskolan. Grundskolan har länge präglats av låga kunskapskrav som en följd av en ansvarsförskjutning från lärare till elev. Samtidigt visar en betryggande mängd forskning på betydelsen av en närvarande lärare som förmår att engagera eleverna. Om kunskapsresultaten ska höjas måste läraren ta ett större ansvar vid katedern och finnas till hands för de elever som behöver hjälp.
Uppvärdera lärarrollen. Under Socialdemokraterna fick lärarna både mindre inflytande och mindre lön. Ytterligare reformerad lärarutbildning, lärarlegitimation och Folkpartiets lönesatsningar som kan ge upp emot 10 000 kronor mer i månaden för duktiga lärare behöver därför få genomslag. Sveriges lärare gör varje dag en stor insats för Sveriges framtid. Men om vi ska lyckas rekrytera morgondagens lärare måste samhällets uppskattning också synas i lärarnas plånbok.
Täpp till kvalitetshålen i den högre utbildningen. På 1990-talet genomgick högskolorna en enorm utbyggnad. Detta var nödvändigt för att möta en allt mer globaliserad ekonomi, men i jakt på kvantitet glömdes kvaliteteten bort. Många studenter träffar i dag inte sina lärare mer än ett par timmar i veckan och många lärare saknar pedagogisk utbildning eller erfarenhet av forskning. Kvalitet i högre utbildning kräver att studenter möter sina lärare ofta och får ut något av mötet i seminariesalen.

Det är i mötet mellan lärare och student som kunskapstörsten väcks och förståelsen ökar. Om inte satsningarna på grundskolans lärare går hand i hand med ytterligare kvalitetsatsningar på högskolan finns risk att Sverige tappar i den globala konkurrensen.

Lärare och utbildningstimmar är dock inte allt. Sverige behöver även en diskussion om den enskilde högskolestudentens ansvar. Studier på högre nivå varken är eller ska vara en dans på rosor. Studenter är vuxna människor och i takt med att studenterna kan ställa krav på sin utbildning måste man tåla att lärarna ställer krav tillbaka. Utbildning är någonting ömsesidigt där studenter och lärare arbetar tillsammans för att utbildningen ska bli så bra som möjligt.

Svensk högskoledebatt har allt för länge präglats av att olika intressegrupper skyller på varandra. Nu senast när lärarna beklagar sig över studenterna och studenterna pekar på lärarnas brister.

Om Sverige ska fortsätta vara en kunskapsnation i en globaliserad ekonomi måste vi dock upp ur sandlådan. Först när alla inser att kunskap inte växer på träd, utan frodas genom hårt arbete och eget ansvar kan Sverige bli en vinnare i konkurrensen.

Benny Lindholm
ordförande Liberala studenter

Hanna Håkansson
vice ordförande Liberala studenter

Publicerad i UNT 2013-04-06

Läs artikeln här

Billström gör skillnaden mellan M och FP tydlig

Tobias Billström bekräftade i dagarna sin inställning till papperslösa flyktingar. Det är även fortsättningsvis en hårdare och inhumanare linje mot de som behöver humanitet mest. Samtidigt kan vi känna oss trygga i att Folkpartiet i både uttalande och i det nyligen presenterade partiprogramsförslaget valt en helt annan och generösare riktning. Billström företräder inte den politik som regeringen kom överens om tillsammans med Miljöpartiet, möjligen företräder Billström en moderat migrationspolitik.

Den överenskommelse regeringen gjorde med Miljöpartiet var ett välkommet steg mot en human och generös migrationspolitik. Överenskommelsen har effektivt arbetat bort Sverigedemokraterna från inflytande i över migrationsfrågor i riksdagen. Det är därför beklämmande att den undermineras i regeringen.

Det blir allt mer uppenbart att Billström och Moderaterna inte bara motarbetar överenskommelsen, Billström delar överhuvudtaget inte den människosyn som överenskommelsen ger uttryck för.

Det är därför glädjande att Folkpartiet tydligt visar att man står fast vid en liberal och human politik för papperslösa flyktingar. I Folkpartiets nyligen presenterade partiprogramsförslag går att läsa att: ” Även om invandringen är reglerad lever många människor utan tillstånd i Sverige, så kallade papperslösa. Att de vistas här utan tillstånd gör inte att de saknar de grundläggande mänskliga rättigheter som tillkommer alla.”

Det nya partiprogramsförslaget visar med all önskvärd tydlighet att Folkpartiet till skillnad från Moderaterna står upp för en fri invandring. På samma gång uppmanar Jan Björklund migrationsministern att stå fast vid den överenskommelse som regeringen ingått med Miljöpartiet.

Att Billström inte tycker som regeringen är uppenbart, ursäkter till trots. Folkpartiets företrädare borde även i framtiden trycka på den liberala migrationspolitik som finns i överenskommelsen. Det är glädjande att Folkpartiet tar ställning och vår förhoppning är att man inte heller i framtiden kommer stå tysta införa Billström och Moderaternas politik.

BENNY LINDHOLM
ordförande Liberala studenter

HANNA HÅKANSON
vice ordförande Liberala studenter

JONATAN MACZNIK
migrationspolitisk talesperson Liberala ungdomsförbundet

Publicerad i Svenska dagbladet 2013-03-18

Länk till artikeln

Ohållbart, orimligt och oförsvarligt

Kunskap är makt och högre utbildning är ett måste inom allt fler branscher. För att befästa Sverige som en kunskapsnation krävs att framtidens högutbildade har rimliga levnadsvillkor även som studenter.
Dagens socialförsäkringssystem missgynnar unga som går vidare direkt från gymnasiet till högre studier. De som fortsätter med doktorsstudier och forskning hinner bli nära 30 år innan de har en chans att arbeta upp sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI), som avgör ersättningen man får vid sjukdom och föräldraledighet. Om man jobbar, eller har jobbat och sen börjar studera, är SGI:n inkomstbaserad och utgör cirka 80 procent av lönen. Den som börjar studera direkt får däremot klara sig på grundnivån i föräldrapengen som utgör cirka 60 procent av studiemedlet.
Att studenter med redan låga inkomster förväntas klara sig med ännu mindre pengar än alla andra när de blir föräldrar är cyniskt och orealistiskt. Trygghetssystemen ska vara neutrala inför människors livsval. Att studenters ekonomi drabbas så mycket hårdare än förvärvsarbetandes är orättvist. Men om även studiemedel och stipendier fick vara SGI-grundande skulle det bli lättare att vara förälder redan under sin studietid. Ingen ska tvingas vänta med att bli förälder av ekonomiska skäl.

För den med små marginaler gör även små ekonomiska förbättringar stor skillnad. Vårt förslag skulle innebära flera hundra kronor mer i månaden för föräldralediga studenter och de som jobbar extra skulle kunna höja sin föräldrapeng med omkring 1 500 kronor. SGI-grundande studiemedel hade inneburit att även en liten extrainkomst gör skillnad, vilket stärker incitamenten att arbeta extra under studietiden och innebär större valmöjligheter för studenter som vill bilda familj.
Studenter är inga supermänniskor och blir precis som alla andra sjuka ibland. Som förvärvsarbetande kan du bli deltidssjukskriven och vid tillfällig sjukdom har du bara en karensdag. Är du däremot student finns inte deltidssjukskrivning och du förväntas vara antingen helt frisk eller helt sjukskriven. I praktiken omöjliggör det högre studier för den med vissa sjukdomar eller funktionshinder. Dessutom har studenten hela 30 karensdagar.

Vi anser att studenter, precis som alla andra, ska kunna sjukskrivas såväl på deltid som under kortare perioder. Dagens studenter är viktiga för att säkra att Sverige även i framtiden kommer att vara ett starkt välfärdssamhälle. Den negativa särbehandling och det bristande samhälleliga skyddsnät studenter upplever i dag är orimligt, ohållbart och oförsvarligt.
HANNA HÅKANSSON
vice ordförande liberala studenter

ULF NILSSON
riksdagsledamot (FP), Lund

Publicerad i Kvällsposten 2013-02-22

Länk till artikeln

Varning för barn

Genom livet kan vi från och till hamna i situationer där vår inkomst drabbas hårt. Man kan exempelvis bli sjuk eller bli med barn. Fram till 1800-talet kunde detta innebära en katastrof och släkt och vänner fick komma till undsättning. Men med socialförsäkringarnas intåg fanns det ett skydd som var finansierat av frivilliga premier när ens inkomst drabbats hårt. Det är undermåligt att denna framgång ännu inte nått studentgruppen som alltjämt står inför en personlig katastrof i det fall att man blir förälder eller sjuk.

Det sociala skyddsnätet bygger på att vi ska skyddas från inkomstbortfall, och gott så, men problemen hopar sig när begreppet sjukpenninggrundande inkomst ska definieras. Studiemedlet räknas inte till denna kategori och följden blir studenter som står utanför både sjuk- och föräldraförsäkringen. Det är inte attraktivt att vara student i ett land där studenter inte är försäkrade på ett rimligt sätt. Utan studenter minskar tillgången på utbildad personal till företagen som får Sverige att gå runt.

När sjukpenninggrundande inkomst inkluderar studenter slipper studenter se sin inkomst halveras vid föräldraförsäkringen (så kallad ”nollklassad”). Studenter slipper dessutom cirkulera i ett, för studenter, mycket labilt och komplicerat sjukförsäkringssystem som riskerar att trolla bort en betydande del av inkomsten, beroende på hur man lägger upp sin egen finansiering. En förändring skulle innebära att studenter får tillgång till de sociala skyddsnäten som gäller för förvärvsarbetande. Det är investering nog att skuldsätta sig mycket hårt samt leva på begränsad ekonomi under sin studietid för att det ska vara rimligt att ta ifrån studenter det sociala skydd som gäller för många andra.

I synnerhet slår osäkerheten och otryggheten mot dem som inte har råd att gå ner till en ännu mer begränsad inkomst. Denna grupp studenter är de med föräldrar utan studiebakgrund och de studenter som saknar finansiell uppbackning hemifrån i det fall att något under studietiden skulle gå snett. I längden innebär det att alla inte har lika möjligheter att studera vid högskola eller universitet.

Det är inte acceptabelt att vi behöver varna studenter för barn eller att de som redan har barn måste vänta med studierna av just den anledningen. Än värre att studenter inte kan bli sjuka om de inte har ekonomiskt stöd från välbetalda föräldrar. Det finns inga ursäkter, socialförsäkringarna för studenter måste genast reformeras.

Benny Lindholm
Ordförande Liberala studenter

Publicerad i Gaudeamus 2013-02-20

Länk till artikeln

Bristande skyddsnät leder till otrygg tilvaro

Genom livet kan vi från och till hamna i en situation där vår inkomst drabbas hårt. Man kan exempelvis bli sjuk eller bli med barn. Fram till 1800- talet kunde detta vara en katastrof, och släkt och vänner fick komma till undsättning. Men med socialförsäkringarnas intåg uppstod ett skydd när inkomsten drabbats, som var finansierat av frivilliga premier.

Det är undermåligt att denna framgång ännu inte nått studentgruppen som alltjämt står inför en personlig katastrof ifall man blir förälder eller blir sjuk. Det sociala skyddsnätet bygger på att vi ska skyddas från inkomstbortfall. Gott så, men problemen hopar sig när begreppet sjukpenning­grundande inkomst ska definieras. Studiemedlet räknas inte till denna kategori och följden blir att studenter står utanför både sjuk- och föräldraförsäkringen. Det är inte attraktivt att vara student i ett land där studenter inte är försäkrade på ett rimligt sätt. Utan studenter minskar tillgången på utbildad personal för de företag som får Sverige att gå runt.

Lika sociala skydd

Ifall den sjukpenninggrundande inkomsten skulle inkludera även studenter skulle de slippa se sin inkomst halveras vid föräldraledighet (så kallad “nollklassad”). Studenter skulle dessutom slippa cirkulera i ett mycket labilt och komplicerat sjukförsäkringssystem som riskerar att trolla bort en betydande del av inkomsten beroende på hur de lägger upp sin egen finansiering.
En förändring skulle innebära att studenter får tillgång till de sociala skyddsnäten som gäller för förvärvsarbetande. Det är investering nog att skuldsätta sig samt leva på begränsad ekonomi under sin studietid. Det är inte rimligt att dessutom ta ifrån studenter det sociala skydd som gäller för många andra.

Skapar otrygghet

I synnerhet slår osäkerheten och otryggheten mot dem som inte har råd att gå ner till en ännu mer begränsad inkomst. Denna grupp studenter är de med föräldrar utan studie­bakgrund som saknar finansiell uppbackning hemifrån ifall något under studietiden skulle gå snett. I längden innebär det att alla inte har lika möjligheter att studera vid en högskola eller ett universitet.
Det är inte acceptabelt att vi behöver varna studenter för att få barn eller att de som redan har barn måste vänta med studierna av just den anledningen. Än värre är att studenter inte kan bli sjuka om de inte har ekonomiskt stöd från välbetalda föräldrar. Det finns inga ursäkter, social­försäkringarna för studenter måste genast reformeras.

Benny Lindholm
Ordförande Liberala studenter

Publicerad i Göteborgske Spionen 2013-02-06

Länk till artikeln

Bara en fri marknad kan skapa fler studentbostäder

Clara Lindblom menar att investeringsbidrag till byggbolagen borde återinföras. Vi i Liberala Studenter anser att det är helt fel väg att gå. Mer av den politik som har skapat enorma bostadsköer löser inga problem. Ett första steg är istället att vi slutar hyresreglera dagens mer attraktiva lägenheter.

Bostadsmarknaden är komplex men ett första steg för att attraktiva och billiga lägenheter ska byggas i tillräckliga mängder är att vi slutar hyresreglera dagens mer attraktiva lägenheter.

Stockholmsvänstern hävdar på Svt Debatt att investeringsbidrag till byggbolagen ska återinföras. Vi i Liberala Studenter anser att det är helt fel väg att gå. Mer av samma politik som har legat till grund för de enorma köer vi idag kan se i exempelvis Stockholms bostadsförmedling kommer inte att lösa några problem. Att försöka inbilla människor att bostadsbristen är något som orsakats av allt för lite planering från politiskt håll är naivt, inte sedan andra världskriget har svenska bostäder byggts och fördelats på en fri marknad.

De tältande utbytesstudenter som Clara Lindblom nämner i sin text som ett exempel på bostadsbristen är faktiskt ett gott exempel. Dessa studenter kommer med stor sannolikhet från länder med en fungerande bostadsmarknad där tanken på att åka till ett annat land för att plugga och att skaffa sig en lägenhet i samband med resan inte är en utopi. När man som ny student anländer till Sverige och förväntar sig att kunna hyra en lägenhet men istället möts av tält på ett lerigt fält måste olyckan vara total.

Bostadsmarknaden är komplex men ett första steg för att attraktiva och billiga lägenheter ska byggas i tillräckliga mängder är att vi slutar hyresreglera dagens mer attraktiva lägenheter genom det bruksvärdessystemet som används. Det skulle innebära att det blir mer lönsamt för byggföretagen att bygga de bostäder som efterfrågas. Bruksvärdessystemet har under lång tid legat som en våt filt över bostadsmarknaden och även om tanken med hyresregleringen var god, att motverka en ekonomisk segregering, så visar forskning på området att segregeringen inte påverkas av tilltaget. Detta borde leda till en omvärdering av dess varande, en skadlig reglering som inte fyller sitt syfte bör givetvis avskaffas.

Utöver hyresregleringen så bör dagens byggnormerna ses över då alla hyresgäster inte har samma krav på sina lägenheter. Lättade byggnormer skulle innebära att man kan bygga fler billiga lägenheter, något som framförallt skulle gynna unga och studenter. En justerad byggstandard är ett billigt pris att betala för att människor ska slippa bo i tält. Det innebär inte att lägenheter överlag kommer att bli sämre, det innebär endast att man tillåts bygga billigare lägenheter för oss som till exempel under studietiden varken har råd med, eller kräver en väldigt hög standard.

Oavsett vad Vänsterpartiet tror så fungerar bostadsmarknaden bättre i många andra länder där marknadskrafter får ett större spelrum, och för att Sverige inte fortsatt ska tyngas ned av bostadsbristen så måste vi våga ta tag i problemet och välja en annan väg än den inslagna. Att Moderaterna inte vill driva frågan om ett avskaffande av bruksvärdessystemet är förståeligt då det främst skulle drabbas deras väljare i innerstaden och att Vänsterpartiet sätter sin tilltro till skattefinansierade lägenheter och miljonprogram är inte heller förvånande, men det innebär också att det då måste det vara upp till oss andra att våga kräva en fungerande bostadsmarknad.

William Jelvin, presidieledamot Liberala studenter

Publicerad i SVT debatt den 28 augusti

Länk till artikeln

Sjukförsäkringen alltför urholkad

Betydligt färre har i dag hela sin inkomst försäkrad om de skulle bli sjuka. Vi förslår att taket i sjukförsäkringen höjs till 10 basbelopp, vilket motsvarar en månadslön på 36700 kronor. Det skriver Johan Pehrson, med flera ledamöter från Folkpartiets interna socialförsäkringsarbetsgrupp.

Folkpartiet föreslog i Almedalen en ny arbetsmarknadsmodell. Men också i sjukförsäkringen behövs fortsatta moderniseringar. I en underlagsrapport i vårt arbete för ett nytt partiprogram föreslår vi förstärkningar för ökad trygghet och flexibilitet.
Allt färre kan i dag räkna med att få en ersättning som ungefär motsvarar deras lön om de skulle drabbas av sjukdom, eller andra oförutsedda händelser i livet. Det hotar grundprinciperna i den generella välfärdspolitiken.

Tendensen är både tydlig och snabb. År 1991 hade endast 9 procent av de sjukpenningförsäkrade inte hela inkomsten försäkrad på grund av att deras inkomster översteg taket i sjukförsäkringen. En ny studie från Försäkringskassan visar att det 2010 var 37 procent som hade löner över taket. Med en månadslön som i år är högre än 27 500 kronor får du inte längre hela din inkomst försäkrad. Enligt Riksdagens utredningstjänst beräknas 40 procent ha inkomster över taket i sjukförsäkringen år 2015.

Samtidigt har den privata marknaden för inkomstförsäkringar växt, inte minst genom fackföreningarna. Fler betalar ur egen ficka för att ha sin inkomst försäkrad ifall de skulle drabbas av sjukdom. Fyra av tio förvärvsarbetande hade, enligt Försäkringsbolaget Folksam, år 2010 en privat sjukförsäkring. Tilläggsförsäkringar finns också i en del kollektivavtal.

Den här utvecklingen har ett allvarligt pris. Allt färre kommer med tiden se behov av en statlig försäkring för dem själva när de också måste betala för en privat försäkring för sin trygghet. Socialförsäkringen kan i värsta fall bli en relevant försäkring endast för dem med de lägsta inkomsterna.

Vi ser tecken på att legitimiteten för socialförsäkringssystemet urholkas. Fler och fler tror inte att det offentliga ger sjuka en hygglig levnadsstandard. Enligt professor Stefan Svallfors har den andelen ökat från 23 till 35 procent (2010). Enligt Folksam var det 2010 bara 39 procent som ansåg att ersättningen vid sjukdom är tillräcklig, en nedgång från 54 procent på bara två år.

Utvecklingen riskerar dessutom att påverka flexibiliteten på arbetsmarknaden. När den enskilde blir beroende av vad som står i avtalet med arbetsgivaren om hon eller han skulle råka ut för en svår sjukdom, eller när rättigheter följer av att vara medlem i ett visst fackförbund, kan det leda till att färre vågar byta jobb eller bransch. Vi ska inte underskatta risken för inlåsningseffekter på arbetsmarknaden.

Den pågående parlamentariska utredningen om socialförsäkringarna måste ta sikte på breda överenskommelser och finna lika robusta lösningar som pensionsreformen. Vi ser ett antal justeringar där vi tror att såväl individer och företag, som samhällsekonomin kan bli vinnare.

• Höj taket i sjukförsäkringen från dagens 7,5 basbelopp till åtminstone 10 basbelopp, vilket motsvarar en månadslön på 36 700 kronor. Då skulle mer än 80 procent av dem som betalar till sjukförsäkringen få hela sin inkomst försäkrad. Vi ser gärna ytterligare höjningar av taket till 12 basbelopp, motsvarande en lön på 44 000 kronor i månaden. Då skulle 9 av 10 få hela sin inkomst försäkrad.

Enligt riksdagens utredningstjänsts beräkningar skulle en höjning av taket till 10 basbelopp öka statens kostnad med 1,4 miljarder kronor 2013. En höjning till 12 basbelopp skulle kosta ytterligare 300 miljoner kronor. Vår slutsats är att en höjning av taket i sjukförsäkringen är fullt realistisk att genomföra i statsbudgeten. Det är en viktig förändring för att öka tilliten till och försäkringsmässigheten i våra gemensamma försäkringar.

• Öka företagarnas valfrihet i socialförsäkringarna. Sverige behöver fler företagare och fler måste våga starta nya företag. Fler företagare måste kunna få tillbaka praktisk trygghet i motsvarande mån som de faktiskt betalar för.

• Förbättra tryggheten för sjuka och föräldralediga studenter. Även studenter ska omfattas av vårt trygghetssystem. Vi föreslår därför att studiemedlet görs sjukpenninggrundande.

Vi liberaler har i över ett århundrade varit med och format stabila socialförsäkringar. Försäkringar som ska omfatta hela befolkningen och ge en betydande inkomsttrygghet vid sjukdom eller olycka. Försäkringar fördelar risk och skapar flexibilitet. När alla är med ökar legitimiteten i välfärdssystemen och transaktionskostnaderna blir minimala. Arbetsmarknaden blir bättre fungerande och fler företag kan fokusera på sina affärsidéer. Starka försäkringar vid sjukdom är det mest moderna vi kan tänka oss.

JOHAN PEHRSON (FP)
gruppledare i riksdagen

BIRGITTA RYDBERG (FP)
landstingsråd i Stockholms läns landsting

ULF NILSSON (FP)
riksdagsledamot (FP)

EMMA CARLSSON LÖFDAHL (FP)
riksdagsledamot (FP)

CECILIA CARPELAN (FP)
ledamot Skärholmens stadsdelsnämnd (FP)

KARL AXELSSON
ordförande Liberala Studenter

Publicerad i SvD brännpunkt den 20 juli 2012

Länk till artikeln

Regeringen måste våga vara liberal även när det gäller rättspolitik

Med förslaget om IFAU:s databas riskerar regeringen att återigen svika den personliga integriteten. Det blir nu ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas.

Den borgerligt styrda regeringen, som ideologiskt borde ha den enskilda individens intresse som utgångspunkt, riskerar att återigen svika den personliga integriteten. Den 31 maj i år föreslog nämligen Alliansen att institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) ska få tillstånd att skapa en databas med mängder av integritetskänslig information. Om förslaget blir verklighet tar Alliansen ytterligare steg bort från en politik som skyddar individer mot en politik som sätter statens intressen främst.

Med regeringens förslag ska IFAU få skapa en egen datasamling som innehåller personuppgifter om bland annat etniskt ursprung och medlemskap i fackförening. Detta trots att tunga remissinstanser såsom Justitiekanslern och Datainspektionen har avstyrkt förslaget.

Genom att påpeka att arbetsmarknadspolitiken omfattar 60-90 miljarder kr per år försöker regeringen i lagrådsremissen vifta bort invändningarna. Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken samt IFAU:s eget intresse av att snabbt kunna utföra uppdrag på beställning väger enligt regeringen tyngre än grundläggande fri- och rättigheter. Som Justitiekanslern påpekat i remissförfarandet har inte ens en tydlig proportionalitetsavvägning mellan IFAU:s behov och de förväntade positiva effekterna av databasen gjorts.

Vad regeringen egentligen ger uttryck för med förslaget är att ändamålen helgar medlen och att statens egna intressen är viktigare än medborgarnas skydd. För liberaler i regering och riksdag borde detta vara mycket bekymmersamt. Ett tydligt liberalt förhållningssätt till staten handlar om att ständigt kritiskt analysera maktkoncentrationer som begränsar individens frihet på olika sätt. De polisiära befogenheter och det övervakningssamhälle som Alliansen med datalagringsdirektivet, FRA och andra lagar har medverkat till utgör klara avsteg från detta. Genom den föreslagna databasen blir det ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Det liberala svaret på dessa förslag, från t.ex. Folkpartiet borde alltid vara att trygghet förutsätter frihet.

Att staten i olika sammanhang bygger upp databaser med delvis integritetskänslig information är oundvikligt. I ett rättssamhälle är det dock viktigt att inte skapa system som kan missbrukas. Det innebär att integritetskänslig information måste lagras med stor försiktighet och att man hela tiden avgränsar databaserna. Att då låta ett forskningsinstitut skapa en gigantisk egen databas är stort misslyckande.

Även om den föreslagna databasen endast utgör en liten pusselbit i den övervakning som har ökat med hjälp av såväl Socialdemokraterna som Alliansen de senaste åren borde detta förslag inte ha fått lämna regeringskansliet. Sedan den elfte september 2011 har polisens befogenheter ökat dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Nu ska tydligen en stor databas över medborgarna skapas också. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas. När ska regeringen våga vara liberal även i rättspolitiken?

Benny Lindholm, vice ordförande Folkpartiets studentförbund

Publicerat i SVT debatt den 11 juli 2012

Länk till artikeln

Vallentuna visar att vi alltid måste försvara toleransen

Stormiga möten mellan arga villaägare och kommunpolitiker och mobilisering av främlingsfientliga krafter har präglat Vallentuna den senaste tiden sedan planerna på ett nytt boende för ensamkommande asylsökande barn offentliggjordes. Det är ett tecken i tiden. Vid sidan av den allt mer liberala attityden till invandring de senaste åren pågår en radikalisering i främlingsfientliga kretsar. Det är därför dags att på allvar stå upp för de grundläggande värden om medmänsklighet och solidaritet som en liberal invandringspolitik innebär.

Svenskarnas attityder kring invandring och flyktingar har sett allt bättre ut de senaste tjugo åren. 1993 svarade 7 av 10 ungdomar att Sverige borde ta emot färre invandrare, idag är siffran nere på 40 %, i linje med övriga befolkningen. Numera anser till och med en majoritet av de tidigare invandringskritiska moderatväljarna att Sverige inte ska ta emot färre invandrare.

Samtidigt pågår dock en radikalisering. I valet 2010 röstades ett främlingsfientligt parti in i svenska riksdagen, personer aktiva inom högerextrema kretsar ökar och i Vallentuna vandaliserar som sagt arga villaägare ett planerat boende för ensamkommande flyktingbarn.

Nu vet vi visserligen inte om det är Vallentunaborna själva som är skyldiga, men vad som förvånar mest med reaktionerna i Vallentuna är att det äger rum just där. Enligt etablerad kunskap från bl.a. SOM-institutet är nämligen högutbildade människor som bor i storstadsområden mer toleranta till invandring än lågutbildade och personer i glesbygd är.

Samtidigt är Vallentunabornas attityd ändå inte helt ologisk, åtminstone inte för dem själva. Påhejade av främlingsfientlig propaganda är den stora invändningen mot de ensamkommande flyktingbarnen att deras närvaro riskerar att sänka priserna på fastighetsmarknaden.

Och det ligger i linje med andra åsiktsyttringar i den offentliga debatten. För trots att SOM-institutet rapporterar om mer toleranta värderingar är denna tolerans ofta underordnad andra intressen. Billström är t.ex. mer intresserad av arbetskraftsinvandring än human asylpolitik och när det kommer till ny generaldirektör för Migrationsverket utnämner han helst en gammal Säpo-chef som förespråkar ordning och reda i migrationsärendena. När de mindre partierna i riksdagen förespråkar en mer medmänsklig anhöriginvandring väljer dessutom de stora partierna att hellre skicka äldre och sjuka, som den 91-åriga Ghanna, ut ur landet. Det upplevda hotet mot ekonomin styr även här.

Vad som skaver mest med den här tendensen är att det inte ens är visat att finanserna hotas av invandringen. Snarare tvärtom. Många utredningar visar att invandring berikar vårt land såväl kulturellt som ekonomiskt och att världen borde bli ännu mer öppnare.

I sak är det dessutom farsartat att rädslan i Vallentuna handlar om fallande villapriser. Där är det ju egentligen inte de ensamkommande flyktingbarnen som eventuellt hotar villapriserna utan fördomsfulla värderingar hos villaköpare – en främlingsfientlighetens självuppfyllande spiral med andra ord. Att finanskrisen står för ett större hot mot den egna ekonomin, det verkar dessutom få bry sig om.

Vi som är för en invandringspolitik som bygger på solidaritet med våra medmänniskor får därför aldrig abdikera från försvaret av toleransen. Vi måste alltid stå upp mot främlingsfientligheten och aldrig acceptera trakasserier, hot eller skadegörelse. Vi får aldrig vara rädda för att ta diskussionen med de som menar att ”det är synd om barnen i Sydostasien men att de hellre ska stanna där och sy våra vita sneakers i sweatshops än att komma hit till Sverige”. För alternativet till debatten är att den ökade tolerans som vi har sett saktat äts upp av radikaliseringen i främlingsfientliga kretsar. För ärligt talat, att ett boende för ensamkommande flyktingbarn vandaliseras för hundratusentals kronor är ett större problem än att grannens villa eventuellt faller några procent i värde.

Benny Lindholm, vice ordförande Liberala studenter

Publicerat i flyktingbloggen den 29/3 2012

Länk till artikeln

En harmoniserad flyktingpolitik inom EU är inte flyktingens bästa vän

Det är dags att ta bladet från munnen och säga det som alla redan vet: den harmoniserade flyktingpolitiken inom EU är inte flyktingens bästa vän. EU:s migrationspolitik kan i bästa fall förbättra situationen för flyktingar i Grekland, men det är till priset av att en restriktiv politik upphöjs till lag som nationella parlament inte kan ändra.

Att i det läget, som vissa konservativa debattörer, försvara utvisningsbeslut med att “det är gällande rätt”, gör att jag mår illa och riktigt kokar av ilska. I bästa fall har den “juridiska linjens” förespråkare inte fattat galoppen, i värsta fall omfamnar de bara den svarta ironin i att personer som flyr den den förtryckande statens juridik kastas ut ur Sverige med den europeiska “humana” juridiken som motivering. Det värsta är dock att det är sant. Med en europeisk migrationspoilitik hamnar juridiken och “gällande rätt” i centrum. Politikerna gör sig helt enkelt inte besvär.

Och värre blir det eftersom eftersom fokus i EU:s migrationspolitik är att bekämpa illegala invandrare, internationell brottslighet och terrorism. Vilket också märks i praktiken. Ta till exempel den kurdiske man som, efter att ha fängslat för sitt politiska engagemang, flydde från Turkiet till Tyskland och sökte asyl. Förenklat uttalade EU-domstolen att skyddet mot påstådd terrorism är viktigare än rätten till asyl. Så går det till när man flyttar upp asylpolitiken på EU-nivå.

Att politiken förlorar inflytande över flyktingrätten i takt med EU-harmoniseringen sker dessutom inför öppen ridå. När jag i Almedalen i somras ställde frågan till migrationsministern uppgav han att det var regeringens linje att EU ska bestämma såväl taket som golvet i flyktingpolitiken. Om det beror på att det är enklare att utvisa skyddsbehövande med hänvisning till EU-regler än till svensk lag uppgav han dock inte.

Personligen är jag mest besviken på Folkpartiet. Inför valet 2006 uttryckte man en oro över de senaste årens skärpning av asylpolitiken i EU och intog ställningen att även om det finns ett behov av gemensamma asylregler måste det enskilda landets möjligheter att föra en mer solidarisk flyktingpolitik bevaras. Detta verkar man dock nu ha lämnat, även om jag vet att Cecilia Malmström i EU-kommissionen tydligt betonar att humanitet och solidaritet måste vara ledorden i en gemensam europeisk flyktingpolitik.

Nu hävdar visserligen förespråkare för en totalt harmoniserad asylpolitik att det kommer gynna flyktingar i Sydeuropa. Problemet med det argumentet är bara att man då inte har förstått EU-politikens mekanismer. När 27 medlemsstater ska komma överens om något landar man nämligen på den minsta gemensamma nämnaren, i detta fallet flyktingkonventionens lydelse.

Detta kan låta fint och bra. Problemet är bara att flyktingkonventionen och dess lydelse endast utgör starten på den moderna asylrätten. Genom praxis och riktlinjer från UNHCR har asylrätten på nationell nivå utvecklats i framför allt Europa och Nordamerika sedan 1950-talet. Och det är denna utveckling som riskerar att raderas när den gemensamma politiken formuleras. I denna process kommer också EU-domstolen, dvs juristerna, spela en central roll. Men som fallet med den turkiske kurden ovan visar, kommer dessa inte enbart titta på flyktingkonventionen utan även andra rättsakter och på nationella outtalade ambitioner om en mindre human asylpolitik. I praktiken en juridifiering som hänvisar till politiken som i sin tur hänvisar till juridiken.

Samarbete på europeisk nivå i migrationspolitiken är en nödvändighet. Den harmonisering som just nu förhandlas i Bryssel är dock inte det samarbete vi behöver. För även om det finns en poäng med att värna EU:s gemensamma yttre gränser, finns det en ännu större poäng med att i globaliseringens tidevarv inte bygga allt för höga murar mot omvärlden.

Ytterst handlar asylpolitik om medmänsklighet med dem som flyr från förtryck. Tyvärr är detta inte vad EU:s migrationspolitik handlar om. Och det får mig att må ännu mer illa.

Benny Lindholm

Vice ordförande Liberala studenter

Publicerat i Flyktingbloggen 31/1 2012

Det är bara att börja bygga

Vi vill utmana bostadsbolag, stiftelser och entreprenörer att hitta nya och innovativa lösningar som gör det möjligt att bygga fler studentbostäder. Vi behöver göra det möjligt att bygga kostnadseffektivt, bygga snabbt och bygga yteffektivt på platser som kanske normalt inte markanvisas för bostäder, skriver bland andra Pär Ekström (FP).

Linda Glans med flera från studentkårerna lyfte för ett par dagar sedan fram den stora bristen på studentbostäder. Vi delar skribenternas problembeskrivning att bristen på bostäder är stor och att bristen på studentbostäder hämmar samhällets utveckling.

Studenter är olika och vill kunna bo på olika sätt utifrån individuella behov och förutsättningar. En del vill bo i vanliga lägenheter, och en del vill bo i studentkorridorer integrerat i studentmiljön. Vissa prioriterar boendet högt och vill betala för det, medan andra vill ha en enklare bostad. Alla är olika, men alla ska kunna hitta en bostad som passar de egna behoven.

Vi storstadsliberaler håller med om problembeskrivningen och kan skriva under på flera av de rekommendationer som skribenterna riktar till regeringen, men vi ser andra och snabbare vägar till lösningar.

Bygg studentkorridorer

Martin Johansson från Studentbostadsföretagen väljer dock att skylla ifrån sig på dyra byggregler, vilket måste ses som ett självmål. Vi har redan idag möjligheter att bygga billigt, men bostadsbolagen väljer att inte göra det. Majoriteten av bostadsbolag väljer att bygga små lägenheter som blir för dyra för studenterna. Vad man i stället borde göra är att bygga studentkorridorer där flera kan dela på kök, vilket gör att man får in fler bostäder på samma yta och att man håller nere kostnaderna.

Om en större andel av de studentbostäder som produceras vore studentkorridorer skulle fler studenter i våra storstäder få tak över huvudet till rimligare hyror. Vi vill därför utmana bostadsbolag, stiftelser och entreprenörer att hitta nya och innovativa lösningar som gör det möjligt att bygga fler studentbostäder på fler platser! Vi behöver göra det möjligt att bygga kostnadseffektivt, bygga snabbt och bygga yteffektivt på platser som kanske normalt inte markanvisas för bostäder. Vi är beredda att hitta fler lämpliga platser att bygga på, om fler bostadsbolag är beredda att bygga!

Pär Ekström (FP) fastighetsnämnden Göteborg

Daniel Forslund (FP) exploateringsnämnden Stockholm

Karl Axelsson (FP) ordförande Liberala Studenter

Publicerad i Göteborgsposten 29/1 -2012

Hemma bra, men borta bäst!

Sedan mer än 20 år tillbaka har studenter genom EU:s studentutbytesprogram, Erasmus, lärt känna kontinenten. Sedan starten har över 1,5 miljoner studenter deltagit i programmet och EU-kommissionen har satt som mål att under år 2013 ska två procent av alla europeiska studenter ha pluggat utomlands. Det är en ambition som vi välkomnar. Studietid utomlands möjliggör inte bara förbättrade språkkunskaper och ger studenterna viktiga kontakter, utan det medför också goda meriter och erfarenheter.

I vår allt mer globaliserade värld är kunskap nyckeln till framgång. Endast genom ny kunskap kan vi möta konkurrensen utifrån. Men det kräver att vi agerar och lägger om vår politik. EU:s budget måste gå från det förflutna till framtiden. Satsningar på kunskap och forskning ger mer tillväxt än jordbrukssubventioner. USA är idag världens ledande vetenskapsnation, men EU har goda möjligheter ta över ledartröjan om vi gör satsningar tillsammans. Vi måste skapa europeiska “centres of excellence” där vår kontinents allra bästa kan samlas. Dessa skulle kunna bli språngbrädor för samarbete med de bästa grupperna globalt. För att samarbetet ska kunna fungera smidigt måste vi också arbeta för att avbyråkratisera systemen. Forskare ska kunna bli världsbäst på sitt ämne, inte på att fylla i ansökningar.

Den högre utbildningen blir en allt viktigare fråga inom EU. På EU-toppmötet förra våren sjösattes tanken om en “femte frihet”. Med den ska unionen riva hindren för fri rörlighet för kunskap och för dess utövare. Reformer på området kommer leda till en bättre arbetsmarknad för både lärare och forskare. För att lyckas med Europas ambitioner krävs även ett intresse på hemmaplan. Här är tyvärr svenska studenter sämst i klassen tillsammans med sina brittiska och grekiska diton.  Blott 0,65 procent av Sveriges 400 000 studenter har tagit chansen till en utländsk studieperiod via Erasmus. Det som gör ekvationen ännu konstigare är att svenska studenter till skillnad från andra EU-studenter har helt andra ekonomiska förutsättningar för studier utomlands. De som pluggar utomlands får ta med sig både studielån och studiemedel, samtidigt som Erasmus står för 270 euro i fickpengar samt gratis terminsavgifter

Om Sverige ska bli en ledande utbildningsnation krävs det att fler utländska studenter hittar till just våra högskolor och universitet. EU ska vara öppet och attraktivt för studenter. Därför vill vi se ett europeiskt studentvisum inom Schengen för att underlätta för icke-europeiska studenter och forskare att komma till Europa. Det måste bli lättare för de studenter som kommit till Sverige att bli kvar och komma in på den svenska arbetsmarknaden efter sin examen. EU:s system bör underlätta den fria rörligheten i så stor utsträckning som möjligt. EU ska inte stänga ut talanger.

Samtidigt behöver fler svenska studenter söka sig ut och tar del av ny kunskap, nya kulturer, nya intryck och spränger nya gränser. Frasen borta bra, men hemma bäst passar bra i många situationer. Men när det kommer till högre studier är den gamla devisen mindre lyckad, för att borta kan vara tusen gånger bättre. Snart går miljoner studenter till val runt om i Europa. Det hoppas vi att studenter vid Göteborgs Universitet också gör, en röst på Folkpartiet Liberalerna ger mer eftersom våra kandidater tror på Europa.

Fredrik Malm (FP)
Riksdagsledamot och kandidat till Europaparlamentet

Pär Gustafsson
Ordförande Liberala studenter

Publicerad i Spionen (Göteborgs universitets kårtidning)